5. Arbetsmoralister

”Simon, du måste skaffa dig ett jobb.”

”Varför i helvete skulle jag göra det, jag vill inte. Varför säger du så? Säger jag någonsin till dig att du måste sluta arbeta? Sköt dit så sköter jag mitt.”

”Det är din plikt att bidra till samhället.”

Det är din plikt att bidra till samhället... För i helvete, vad gör samhället när människor blir sjuka? Vad gör samhället när någon inte passar in? Vad gör samhället när någon mår dåligt? Vad gör samhället när någon bryter mot normen, trots att det kanske är det enda denne någon kan göra för att vara lycklig?

Varför i helvete skulle jag vilja stötta samma system som utsatt mig och många jag känner för så mycket skit?

Det är när citatet ”det är din plikt att bidra till samhället” dyker upp som jag vet att någon dragit stora fördelar av det system som omger oss. Kanske en VD-farsa som tjänar storkovan genom att låta andra människor arbeta minst lika hårt men för en fjärdedel av hans lön. Kanske en skolgång präglad av den trygghet, säkerhet och genomgående höga nivå som bara någon med pengar kan ha råd med. Kanske en möjlighet att få jobba som modell, synas på busshållplatserna, och dra in feta pengar eftersom att en stor bit av vårt samhälle baseras på hur du ser ut eller inte ser ut.

Kul för den personen. Verkligen roligt. Men välkommen till världen där inte alla vuxit upp med att negerslavar torkat torkat dem i röven med sidentyger.

Jag har vuxit upp med en ensamstående morsa som, när jag var liten, jobbade dag och natt som undersköterska för en lön som chefen för din arbetsplats drog in medan han satt och runkade fram en prematur ejakulation. Jag har, som deprimerad, vilsen och våldsam lågstadieelev, blivit utkastad från skolan jag gick på, utkastad från samhället. Jag har blivit inlåst i timmar och åter timmar av lärarinnor som trott att det var den mest logiska lösningen för en 9-årings problem. Först när morsan själv tog mig till BUP kunde någon form av bättring skönjas.

Och det är inte så jävla säkert att alla päron ens vet att det är ett sätt man kan gå tillväga, eftersom att ingen informerar om det.

Jag kan inte tycka synd om mig själv, för det har i längden antagligen gjort mig till en mer lycklig och mindre pressad människa än jag var innan, men jag kan inte för allt i världen förstå varför jag ska stötta en samhällskultur som vår.

Jag känner för många människor som tjackar för att kunna klara jobbet. För många som sitter hemma och röker hasch som svar på den tristess, press och girighet som präglar samhället. Känner du dig obekväm – eller inte har råd att skaffa – i dyra, ”snygga” kläder kommer du inte in på krogen. Har du inte rakat dig får du inget jobb. Kommer du fem minuter sent kan du få en utskällning av din välbetalde boss som tycks komma och gå som han vill.

I oändlighet kan jag ge exempel på hur det rådande samhället kör upp en fet blå dildo i röven på folk. Jag har ingen lust att stötta det mer än jag redan gör. Varje gång du går och sätter dig i kassan på ICA är det för att få någon gubbe att vada bland tv-apparater och iphones. Det är anledningen till varför butiken startade, och det är anledningen till varför du fick jobb där. Inte för att bidra till samhället – den biten är någonting du själv diktar upp, eller har blivit inlärd, eftersom att samvetet inte skulle kunna hantera en klar och tydlig bild av den kapitalism du gett dig fan på att slita för.

”Så varför skaffar du inte ett jobb inom sjukvården eller så?”

Sjukvården finansieras av skattepengar. För lite skattepengar. I grund och botten borde det vara det mest välbetalda arbetet i världen, eftersom att det är det minst egoistiska man kan göra.

Men det kommer aldrig bli ett välbetalt jobb – om man inte jobbar för de rika då – eftersom att folk går med på de horribla arbetsvillkoren. Genom att ta ett jobb där du får lägre lön än du förtjänar, pressar du andra att göra samma sak, vilket leder till att exempelvis en skötare på St Lars kommer att tjäna mindre pengar än någon idiot som sitter och gör munknullaranimationer på något patetiskt appföretag någonstans.

Först när bristen på sjukvårdspersonal blir så stor att det inte finns något annat sätt än att bättra arbetsvillkoren snarare än att skära ner mer, först då kan dessa människor få sin rättmätiga belöning för sitt uppoffrande, medmänskliga arbete.

Som sagt – vi kan fortsätta i oändlighet – men huvudpoängen är att tycker ni det är en moralisk skyldighet att arbeta, så fuck off och håll käften och visa hur samhällsfrämjande ditt arbete är, och börja inte snacka om skatter så länge du inte vet var skattepengarna hamnar. Den bråkdel som går till något gynnsamt för oss alla överskuggas helt av den stora bit av kakan som går till att främja de som det redan går bra för.