3. Att slå tjejer

I vissa avseenden är jag den mest gammalmodiga människa man kan hitta.

Som när det kommer till att förhålla sig till kvinnor. I mina ögon har jag tack vare mitt kön ett slags ansvar att upprätthålla, en maktposition har förhålla mig till på ett ödmjukt och respekterande sätt. Därför kan jag aldrig acceptera att en man slår en kvinna.

Jag är ingen våldshatande pacifist, när jag var liten fick jag byta skola för att jag var okontrollerbar och våldsam, och skulle nöden kräva det kan jag fortfarande bli brutal och temperamentsfull. Behöver någon få på käften så kan den mannen gott få på käften. Och om den mannen då inte tycker att det var rättfärdigat, kan han helt enkelt ge en käftsmäll tillbaka.

Men varje berättelse om en man som slagit en kvinna frambringar ett slags hat inom mig. Jag vill döda den fega ynkryggen som utnyttjat sin fysik gentemot någon som inte har förutsättningarna att försvara sig. Det är en orättvis handling, och orättvisa är aldrig någonsin rätt.

När jag var liten slog jag inte bara andra pojkar, utan också flickor – framför allt flickor! - och det är, trots alla anledningar som låg bakom, och trots att jag var så liten, fortfarande direkt smärtsamt att stöta på gamla klasskamrater. När jag sitter där ute på busshållplatsen blir mitt vanliga högljudda jag dämpat av skam varje gång någon kvinna jag slog som flicka närmar sig. På samma sätt som jag minns det där - den omotiverade bekväma lösningen att slå någon mitt i ansiktet – tänker jag att också hon jag möter tänker på mig genom det som varit.

Jag är 22 år nu och någon form av man, men för de som var med och de som såg mig på den tiden förblir jag den kaotiske missanpassade ungen med den törstiga högerkroken, och det är en skam jag får bära med mig så länge jag inte konfronterar tjejerna från låg- och mellanstadiet och försöker övertyga dem om att jag är någonting nytt nu. Visst fan kanske det blev en förlorare av mig, men en harmlös sådan, en sådan ingen behöver vara rädd för.

Det är synd bara att jag aldrig vågar.

Vid de få tillfällen jag träffar på någon av dem skulle jag helst bara vilja gå fram, föreslå en kopp kaffe eller en promenad och få ge ett nytt intryck, en ny bild av något väldigt gammalt som kanske egentligen bara borde glömmas bort men som inte låter sig göra så. Jag skulle vilja gå fram till någon av de där – Johanna, Josse, Frances, Anja, Magdalena, Annika, de andra jag slog - och förklara det som det är:

”Jag vet att du inte bryr dig, jag vet att det inte är en viktig incident i ditt liv, jag tror säkert att du helst bara skulle vilja glömma bort att vi någonsin suttit i samma klassrum, men jag slog dig när jag var ett litet monster och det förföljer mig för jag vet vad det betyder – det betyder att det starkaste intryck jag gjorde var att göra dig rädd och ledsen, och det har gjort mig rädd och skamsen i tio år och jag har aldrig kunnat formulera det. Varför?

För att med den bakgrunden i åtanke framstår jag som opålitlig, obehaglig och obekväm. Att konfrontera någon över något så gammalt kanske inte förändrar bilden av mig till det bättre, det bara bidrar till att i all oändlighet ses som den dumme, våldsamme ungen som ingen vet vad det blev av – 'antagligen blev han en lika dum och lika våldsam man' – de få gånger i livet som gamla fotoalbumet med klassfotona åker fram.

Jag vill bara försäkra dig om några saker: jag minns fortfarande allting i detalj. Jag minns bänken där jag slog Johanna en lördag våren 1997 när hon retade mig för en mindre diskret amorös eskapad, jag minns också hur jag gömde mig hos grannen när hon och Anja hämtat vuxna för att reda ut saken. Paniken, skammen, gråtandet... känslan av att ha gjort någon väldigt illa utan att veta varför.

Jag minns blicken Anja gav mig efter att jag slog henne på skolgården. Jag var alltid småkär i henne och hon gjorde inte som de andra, hon brast inte ut i tårar. I stället tittade hon argt på mig med sina mörka ögon, och de vackra lika mörka ögonbrynen blev i stället för glada och luriga i stället tunga moln. Det värsta var inte känslan av att hon var arg eller ledsen, inte då, utan att hon tycktes besviken på mig, att denna empatiska människa som alltid trodde och ville det bästa för alla nu tycktes tänka: 'fan, den pojken är så bortom vettet, så förlorad, så fucking jävla körd'.

Det var varken första eller sista gången någon sa det till mig, och kanske är det så att jag blev fucking jävla körd i bra många avseenden, men inte på det sättet, inte i den utsträckningen. Jag vill visa att det till synes hopplösa fallet inte blev så överjävligt som det kunde verka. Jag vill göra det tydligt för dig att det här är något jag tänkt på mycket; jag vill försäkra mig om att det är en rädsla som släppt i alla avseenden, att inte en rest finns kvar, ingen misstänksamhet gentemot män, ingen onödig försiktighet mot folk som inte förtjänar det.

Och visar det sig att något sådant fortfarande följer med, så för allt i världen – glöm inte bort att ingen – inte ens jag – är som jag var då. Det var ett unikt särfall som också borde betraktas som ett sådant. Den formen av ren ondska du kanske tyckte dig se då måste du förstå att den nog inte finns – åtminstone inte i den procenthalt att man råkar ut för det två gånger under en livstid – och att mina våldsamma inte hintar någonting om hur världen verkligen fungerar. Det du fick uppleva var en socialt dysfunktionell deprimerad pojke som till syvende och sist inte var någon bevisning för att den sortens ondska vi oftast bara läser om när extrema sociopater är inblandade faktiskt inte är någonting att oroa sig över, för det finns så sällan mitt ibland oss – din gamle klasskamrat till trots.

Var aldrig rädd bara för att jag var en idiot.”

Men jag kommer aldrig ta det modet till mig. Kanske att jag någon gång skickar ett sådant där pinsamt meddelande på Facebook när ungdomens värsta minnens demoner förföljer mig under någon dystopiskt nostalgisk promenad.

Oavsett vad får vi män aldrig bruka våld mot kvinnor, för vi är genom vår blotta fysik i ett överläge vi ska utnyttja till att bära sängar och skruva upp burkar och inte till att ge oss själva mer makt genom våld och rädsla.