5. Arbetsmoralister

”Simon, du måste skaffa dig ett jobb.”

”Varför i helvete skulle jag göra det, jag vill inte. Varför säger du så? Säger jag någonsin till dig att du måste sluta arbeta? Sköt dit så sköter jag mitt.”

”Det är din plikt att bidra till samhället.”

Det är din plikt att bidra till samhället... För i helvete, vad gör samhället när människor blir sjuka? Vad gör samhället när någon inte passar in? Vad gör samhället när någon mår dåligt? Vad gör samhället när någon bryter mot normen, trots att det kanske är det enda denne någon kan göra för att vara lycklig?

Varför i helvete skulle jag vilja stötta samma system som utsatt mig och många jag känner för så mycket skit?

Det är när citatet ”det är din plikt att bidra till samhället” dyker upp som jag vet att någon dragit stora fördelar av det system som omger oss. Kanske en VD-farsa som tjänar storkovan genom att låta andra människor arbeta minst lika hårt men för en fjärdedel av hans lön. Kanske en skolgång präglad av den trygghet, säkerhet och genomgående höga nivå som bara någon med pengar kan ha råd med. Kanske en möjlighet att få jobba som modell, synas på busshållplatserna, och dra in feta pengar eftersom att en stor bit av vårt samhälle baseras på hur du ser ut eller inte ser ut.

Kul för den personen. Verkligen roligt. Men välkommen till världen där inte alla vuxit upp med att negerslavar torkat torkat dem i röven med sidentyger.

Jag har vuxit upp med en ensamstående morsa som, när jag var liten, jobbade dag och natt som undersköterska för en lön som chefen för din arbetsplats drog in medan han satt och runkade fram en prematur ejakulation. Jag har, som deprimerad, vilsen och våldsam lågstadieelev, blivit utkastad från skolan jag gick på, utkastad från samhället. Jag har blivit inlåst i timmar och åter timmar av lärarinnor som trott att det var den mest logiska lösningen för en 9-årings problem. Först när morsan själv tog mig till BUP kunde någon form av bättring skönjas.

Och det är inte så jävla säkert att alla päron ens vet att det är ett sätt man kan gå tillväga, eftersom att ingen informerar om det.

Jag kan inte tycka synd om mig själv, för det har i längden antagligen gjort mig till en mer lycklig och mindre pressad människa än jag var innan, men jag kan inte för allt i världen förstå varför jag ska stötta en samhällskultur som vår.

Jag känner för många människor som tjackar för att kunna klara jobbet. För många som sitter hemma och röker hasch som svar på den tristess, press och girighet som präglar samhället. Känner du dig obekväm – eller inte har råd att skaffa – i dyra, ”snygga” kläder kommer du inte in på krogen. Har du inte rakat dig får du inget jobb. Kommer du fem minuter sent kan du få en utskällning av din välbetalde boss som tycks komma och gå som han vill.

I oändlighet kan jag ge exempel på hur det rådande samhället kör upp en fet blå dildo i röven på folk. Jag har ingen lust att stötta det mer än jag redan gör. Varje gång du går och sätter dig i kassan på ICA är det för att få någon gubbe att vada bland tv-apparater och iphones. Det är anledningen till varför butiken startade, och det är anledningen till varför du fick jobb där. Inte för att bidra till samhället – den biten är någonting du själv diktar upp, eller har blivit inlärd, eftersom att samvetet inte skulle kunna hantera en klar och tydlig bild av den kapitalism du gett dig fan på att slita för.

”Så varför skaffar du inte ett jobb inom sjukvården eller så?”

Sjukvården finansieras av skattepengar. För lite skattepengar. I grund och botten borde det vara det mest välbetalda arbetet i världen, eftersom att det är det minst egoistiska man kan göra.

Men det kommer aldrig bli ett välbetalt jobb – om man inte jobbar för de rika då – eftersom att folk går med på de horribla arbetsvillkoren. Genom att ta ett jobb där du får lägre lön än du förtjänar, pressar du andra att göra samma sak, vilket leder till att exempelvis en skötare på St Lars kommer att tjäna mindre pengar än någon idiot som sitter och gör munknullaranimationer på något patetiskt appföretag någonstans.

Först när bristen på sjukvårdspersonal blir så stor att det inte finns något annat sätt än att bättra arbetsvillkoren snarare än att skära ner mer, först då kan dessa människor få sin rättmätiga belöning för sitt uppoffrande, medmänskliga arbete.

Som sagt – vi kan fortsätta i oändlighet – men huvudpoängen är att tycker ni det är en moralisk skyldighet att arbeta, så fuck off och håll käften och visa hur samhällsfrämjande ditt arbete är, och börja inte snacka om skatter så länge du inte vet var skattepengarna hamnar. Den bråkdel som går till något gynnsamt för oss alla överskuggas helt av den stora bit av kakan som går till att främja de som det redan går bra för.

4. Plagiat utan credits

3. Att slå tjejer

I vissa avseenden är jag den mest gammalmodiga människa man kan hitta.

Som när det kommer till att förhålla sig till kvinnor. I mina ögon har jag tack vare mitt kön ett slags ansvar att upprätthålla, en maktposition har förhålla mig till på ett ödmjukt och respekterande sätt. Därför kan jag aldrig acceptera att en man slår en kvinna.

Jag är ingen våldshatande pacifist, när jag var liten fick jag byta skola för att jag var okontrollerbar och våldsam, och skulle nöden kräva det kan jag fortfarande bli brutal och temperamentsfull. Behöver någon få på käften så kan den mannen gott få på käften. Och om den mannen då inte tycker att det var rättfärdigat, kan han helt enkelt ge en käftsmäll tillbaka.

Men varje berättelse om en man som slagit en kvinna frambringar ett slags hat inom mig. Jag vill döda den fega ynkryggen som utnyttjat sin fysik gentemot någon som inte har förutsättningarna att försvara sig. Det är en orättvis handling, och orättvisa är aldrig någonsin rätt.

När jag var liten slog jag inte bara andra pojkar, utan också flickor – framför allt flickor! - och det är, trots alla anledningar som låg bakom, och trots att jag var så liten, fortfarande direkt smärtsamt att stöta på gamla klasskamrater. När jag sitter där ute på busshållplatsen blir mitt vanliga högljudda jag dämpat av skam varje gång någon kvinna jag slog som flicka närmar sig. På samma sätt som jag minns det där - den omotiverade bekväma lösningen att slå någon mitt i ansiktet – tänker jag att också hon jag möter tänker på mig genom det som varit.

Jag är 22 år nu och någon form av man, men för de som var med och de som såg mig på den tiden förblir jag den kaotiske missanpassade ungen med den törstiga högerkroken, och det är en skam jag får bära med mig så länge jag inte konfronterar tjejerna från låg- och mellanstadiet och försöker övertyga dem om att jag är någonting nytt nu. Visst fan kanske det blev en förlorare av mig, men en harmlös sådan, en sådan ingen behöver vara rädd för.

Det är synd bara att jag aldrig vågar.

Vid de få tillfällen jag träffar på någon av dem skulle jag helst bara vilja gå fram, föreslå en kopp kaffe eller en promenad och få ge ett nytt intryck, en ny bild av något väldigt gammalt som kanske egentligen bara borde glömmas bort men som inte låter sig göra så. Jag skulle vilja gå fram till någon av de där – Johanna, Josse, Frances, Anja, Magdalena, Annika, de andra jag slog - och förklara det som det är:

”Jag vet att du inte bryr dig, jag vet att det inte är en viktig incident i ditt liv, jag tror säkert att du helst bara skulle vilja glömma bort att vi någonsin suttit i samma klassrum, men jag slog dig när jag var ett litet monster och det förföljer mig för jag vet vad det betyder – det betyder att det starkaste intryck jag gjorde var att göra dig rädd och ledsen, och det har gjort mig rädd och skamsen i tio år och jag har aldrig kunnat formulera det. Varför?

För att med den bakgrunden i åtanke framstår jag som opålitlig, obehaglig och obekväm. Att konfrontera någon över något så gammalt kanske inte förändrar bilden av mig till det bättre, det bara bidrar till att i all oändlighet ses som den dumme, våldsamme ungen som ingen vet vad det blev av – 'antagligen blev han en lika dum och lika våldsam man' – de få gånger i livet som gamla fotoalbumet med klassfotona åker fram.

Jag vill bara försäkra dig om några saker: jag minns fortfarande allting i detalj. Jag minns bänken där jag slog Johanna en lördag våren 1997 när hon retade mig för en mindre diskret amorös eskapad, jag minns också hur jag gömde mig hos grannen när hon och Anja hämtat vuxna för att reda ut saken. Paniken, skammen, gråtandet... känslan av att ha gjort någon väldigt illa utan att veta varför.

Jag minns blicken Anja gav mig efter att jag slog henne på skolgården. Jag var alltid småkär i henne och hon gjorde inte som de andra, hon brast inte ut i tårar. I stället tittade hon argt på mig med sina mörka ögon, och de vackra lika mörka ögonbrynen blev i stället för glada och luriga i stället tunga moln. Det värsta var inte känslan av att hon var arg eller ledsen, inte då, utan att hon tycktes besviken på mig, att denna empatiska människa som alltid trodde och ville det bästa för alla nu tycktes tänka: 'fan, den pojken är så bortom vettet, så förlorad, så fucking jävla körd'.

Det var varken första eller sista gången någon sa det till mig, och kanske är det så att jag blev fucking jävla körd i bra många avseenden, men inte på det sättet, inte i den utsträckningen. Jag vill visa att det till synes hopplösa fallet inte blev så överjävligt som det kunde verka. Jag vill göra det tydligt för dig att det här är något jag tänkt på mycket; jag vill försäkra mig om att det är en rädsla som släppt i alla avseenden, att inte en rest finns kvar, ingen misstänksamhet gentemot män, ingen onödig försiktighet mot folk som inte förtjänar det.

Och visar det sig att något sådant fortfarande följer med, så för allt i världen – glöm inte bort att ingen – inte ens jag – är som jag var då. Det var ett unikt särfall som också borde betraktas som ett sådant. Den formen av ren ondska du kanske tyckte dig se då måste du förstå att den nog inte finns – åtminstone inte i den procenthalt att man råkar ut för det två gånger under en livstid – och att mina våldsamma inte hintar någonting om hur världen verkligen fungerar. Det du fick uppleva var en socialt dysfunktionell deprimerad pojke som till syvende och sist inte var någon bevisning för att den sortens ondska vi oftast bara läser om när extrema sociopater är inblandade faktiskt inte är någonting att oroa sig över, för det finns så sällan mitt ibland oss – din gamle klasskamrat till trots.

Var aldrig rädd bara för att jag var en idiot.”

Men jag kommer aldrig ta det modet till mig. Kanske att jag någon gång skickar ett sådant där pinsamt meddelande på Facebook när ungdomens värsta minnens demoner förföljer mig under någon dystopiskt nostalgisk promenad.

Oavsett vad får vi män aldrig bruka våld mot kvinnor, för vi är genom vår blotta fysik i ett överläge vi ska utnyttja till att bära sängar och skruva upp burkar och inte till att ge oss själva mer makt genom våld och rädsla.

2. Hur mår du?

En vardglig form av mänsklig grymhet är att standardisera frågan ”hur mår du?”. Det finns otaliga människor som inleder var och varannan konversation med en hälsning följt av en fråga de inte söker något svar på. Varifrån det ointresset från en annans välbefinnande kommer ifrån kan jag inte svara på, men det är direkt kopplat till samma form av självupptagenhet som dagligen skördar offer världen runt.

Jag har många gånger fått förklara för folk att jag inte ställer frågan för att jag behöver göra det, utan för att jag verkligen undrar. Responsen jag möts av är nästan alltid förvåning följt av en slags lättnad, en form av ökat förtroende för att någon verkligen bryr sig. Det är inte så svårt att göra den ansträngningen. Att ställa frågan och söka efter ett riktigt svar är inte slöseri med tid, det är en självklarhet att för jämnan fråga sig vad som händer i hjärnan och hjärtat hos de man tycker om.

Att ställa frågan utan större syfte än så är en ignorant mentalitet. Vi kan lära oss mycket av hur våra nära och kära mår och känner, det leder inte sällan till en ökad förståelse för hur vi själva fungerar. Hur klyschigt det än må låta är det precis så det är.

1. Elektriska stolen

I dag drömde jag för första gången på länge. Sedan jag flyttade till Smålands har jag inte haft ro nog att göra det. Nu blev det en serie drömmar, den ena mer absurd än den andra, som för att kompensera för det jag gått miste om.

Jag har inget minne om vad jag drömde. Alls. Det var mest bara bullshit, vilsekommet dravel som kontrast till det andra vilsekomna dravlet jag drömmer om under min vakna tid. Sen läste jag om rörpostsystem och fenomenet att avrätta folk genom elektriska stolen.

Man kan undra vad Thomas Edisons kolleger råkat ut för den dagen de skissade upp detta hiskeliga avrättningsverktyg. Samtidigt var det en annan tid, en rå tid utan fallskärmar eller studsmattor, där din lott var din lott och där det inte fanns några guldbiljetter i chokladpaketen. Den elektriska stolen uppfanns av geniförklarade våldsamma arga män för att avrätta förstörda våldsamma arga män, en bild som förändrades senast när hemmafrun Ruth Snyder avrättades 1928 inför journalisten Tom Howards gömda kamera.

Nuförtiden är det mer humana metoder som gäller. För den fånge som varken väljer gaskammaren, arkebuseringen, hängningen eller elektriska stolen gäller i stället giftinjektion. I stället för en rasande dramatisk och brutal avrättningsprocess där precis allt visat sig kunna gå fel, är det nu i stället som att släcka en lampa och snabbt och enkelt radera ut en människa och allt han varit, gjort och inte gjort, utan att vidare behöva tänka på de svåra konsekvenserna och det hårda arbetet. Lugnt och stillsamt fasas samhällets monster ut i periferin, med en dålig Wiki-sida som enda referens, genom nyttjandet av ett annat av samhällets monster – oviljan att ta konsekvenserna av att ha skapat en ohållbar tillvaro för många av de människor som tvingats mörda som sista utväg.

Att vilja straffa någon annan handlar nästan alltid om att inte vilja ta ansvar för sina egna handlingar.